Det var så det började...

Efter ett sommarlov med mycket huvudvärk, ont i magen och trötthet, så tyckte jag att det var dags för en tur till farbror doktorn.
De två första veckorna i skolan hade flera frånvarodagar och så fick vi en tid hos doktorn den 2 september 2011.

Detta var dagen som jag och min sambo firade 7 år som förlovade och det är även sambons födelsedag, så barnen skulle vara med farmor och farfar på kvällen när vi skulle ut med vänner.
Så blev det inte...

Vid provtagningen på vårdcentralen visade det sig att Hannah hade alldeles för lågt värde av trombocyter (blodplättar) i blodet!
Hon låg här på 10 och normal värdet är 150-400. Med en akutremiss i handen blev vi genast ivägskickade till NÄL och barnmottagningen.
Min hjärna gick på högvarv, blodet, vad är det för fel på blodet? Vad kan det vara, är det leukemi, kommer hon att dö???
Min svägerska följde med oss in och jag är evigt tacksam för det, orkade inte vara själv med detta och ville inte visa min oro för Hannah. Att hon dessutom är en klippa och lugnet själv gör ju inte saken sämre.
Väl inne så var det mer provtagning, min fina Hannah var så modig, utan en min satt hon medans de fyllde rör på rör med hennes blod.
Sköterskorna försvann och där satt vi och väntade, och väntade, och väntade. Min hjärna gick fortfarande på högvarv och det blev inte bättre ju längre tiden gick. Jag slets mellan hopp och förtvivlan samtidigt som jag försäkrade Hannah att allt var bra, att hon inte behövde vara orolig.
Gud vad jag kände mig falsk.
Efter närmare två timmar i rummet så kom äntligen läkaren och förklarade att de trodde att Hannah hade ITP "Idiopatisk Trombocytopen Purpura", dvs oförklarligt låga nivåer av blodplättar.
Han sa att vi skulle läggas in för observation och eventuell behandling. Att läkaren dessutom bröt på gudvetvadförspråk gjorde ju inte saken bättre, och jag förstod ju bara hälften av vad han sa. Det jag hörde var "risk för invärtes blödningar, benmärgsprov, autoimmun, ge gammaglobulin".
Och skräcken växte sig sakta starkare i maggropen...
Vi blev visade till den sal där vi skulle få tillbringa natten, Hannah var helt utom sig och nu kunde inte heller jag hålla tårarna tillbaka.
Våran lycka denna kväll var en underbar sköterska, som inte såg nyttan i att vi skulle bli kvar över natt, då ev behandling inte skulle ges förrän dagen därpå i bästa fall.
Vi fick permission över natten och fick återkomma morgonen därpå för nya prover.

Detta var bara början på en lång rad olika provtagningar och resor fram och tillbaka till NÄL, en inläggning veckan före jul, och regelbundna provtagningar på vår egen vårdcentral.

Här är vi nu, snart ett halvår senare. För det mesta brukar ITP läka ut av sig självt inom ett halvår, annars kallas det kronisk ITP.
Många frågetecken kring allt set här, och väldigt lite svar.
Hannahs vardag är numera ganska begränsad, inga ansträngande aktiviteter, ingen idrott i skolan eller cykling.
Vila när trombocyterna är låga.

Läkarna har försäkrat mig om att det inte är något "farligt", då hade hennes blodstatus sett helt annorlunda ut, nu är alla prover bra förutom just blodplättarna.

Vi fick återbesökstid på måndag morgon i Trollhättan igen och då håller vi tummarna för lite högre resultat.