Petekier ITP

Strax efter 9 ringer min mobiltelefon.
Hannah är helt hysterisk i andra ändan, hon har hittat fler petekier på höger arm.
Jag försöker lugna henne, men hon är alldeles för skärrad, livrädd att hamna på sjukhuset igen.
Jag slänger på mig jackan och hastar bort till skolan där Hannah har hemkunskap, men hon sitter i korridoren och tårarna rinner. Min tappra tjej, hon ger mig ett litet leende men en mamma ser det som finns bakom. Skräck...
Har värdet sjunkit igen?
Kommer jag att hamna på sjukhuset igen?
Det är många tankar som far igenom hennes huvud...

Jag tar en titt på henne och konstaterar att det faktiskt har tillkommit en del prickar på höger arm och jag frågar henne om hon vill gå till vårdcentralen för att kolla upp värdet.
Det vill hon, så jag pratar med fröken, och så traskar vi iväg i det vackra vårvädret.
Jag försöker lugna henne med både det ena och det andra men Hannah är stenhårt fokuserad på vad som ska komma nu. I hennes värd ligger hon redan inlagd på sjukan...

Vi kommer in ganska snabbt på labb, där de förövrigt känner oss ganska väl vid detta laget.
Med van hand sätter sköterskan kanylen och ett rör är snart fyllt. Sen är det bara att vänta....
Hannah är fortfarande helt fokuserad på att ta sig igenom den stund fram till att hon får reda på resultatet. Hon vet vad som gäller, ett värde på 10 eller under betyder samtal med sjukhuset och ev inläggning för observation.
Så när äntligen Inger kommer tillbaka med ett svar på 34, då brister det för Hannah igen. Tårarna rinner och min modiga tjej bara sitter och skakar av den anspänning hon har befunnit sig i.

I den värld där vi lever just nu så är 34 ett helt acceptabelt värde, även om vi gärna skulle se ett värde upp emot 100, så köper jag det här rätt av!

Det tar en stund för Hannah att hämta sig ifrån denna pärs, men sen går vi ut i den sköna vårsolen igen.
Hon är tyst och sammanbiten, min modiga. Vill inte störa henne för mycket i hennes tankar men undrar ändå vad hon tänker på. "Inget" är det svar jag får, och jag får väl acceptera det.

Min modiga... önskar verkligen att du inte behövde gå igenom det här...