I taket lyser stjärnorna

Sitter här och storlipar.
Jag visste att jag skulle göra det.
Det var ett medvetet val av film... Jag behövde gråta... Jag behövde känna...

Detta är en film som jag har velat se länge men inte vågat. Har varit rädd att den ska väcka för mycket känslor, och känslor är jobbiga. Så därför har jag undvikit den.

Nu var det dags att ta tjuren vid hornen och släppa fram känslorna. Jag är inte lika rädd för att känna längre.
Men det är svårt att veta vad man egentligen känner, när man har tryckt undan det så länge...
Är jag rädd, sorgsen, ledsen eller bara trött? Det har allt för mig varit en enda klump av ångest. Att må "dåligt".

I taket lyser stjärnorna...
Alldeles för många har detta som verklighet och det gör mig sorgsen.
Ja, jag tror att känslan är sorgsen... Inte ångest... Sorg.